Fosterdiagnostik
Jag har åsikter om det allra mesta, det vet nog mina kära läsare vid det här laget. Och nu tänkte jag fortsätta ett steg längre i abortdebatten som jag startade för några veckor sedan. Ni får gärna kalla mig hycklare men jag tycker som jag också skrev att abort kan vara befogat i vissa fall. Ett sådant fall är om kvinnan blir våldtagen. Ett annat fall kan vara att barnet inte är friskt.
När jag läser artikeln om familjen Timoney-Ringström så blir jag förbannad över hur de blev behandlade av läkaren när de väntade barn. De visste att deras baby skulle födas med Downs syndrom men de valde att fullfölja graviditeten och deras beslut ifrågasattes av läkaren. Man kan nämna abort som en möjlighet men som läkare ska man inte ifrågasätta deras beslut. Det finns ju ingen läkare som ifrågasätter någon som vill göra en abort.
Jag vet att man som mamma eller pappa kommer älska sitt barn lika mycket oavsett om det föds med en sjukdom eller inte. Annars är man inte en bra förälder. Men jag skulle ha väldigt svårt att föda ett barn som jag visste var sjukt. Det beror främst på egoistiska skäl. Jag vill inte ta hand om ett barn livet ut. Oftast har man sina barn hemma i kanske 20 år men sedan startar de nya liv. Och så fungerar det inte med ett barn som har Downs syndrom. I varje fall inte i de familjer jag känner som har barn med Downs. De barnen bor fortfarande hemma eller så bor de på ett hem för utvecklingsstörda.
Alla människoliv är lika mycket värda men jag skulle överväga noga om jag skulle föda fram ett barn som jag visste var sjukt. Jag är emot att abort används som preventivmedel men som sagt, ibland är det befogat. Ett sådant fall kan vara om man får veta att barnet är sjukt. Det är ungefär ett barn per 700 födda som drabbas av Down syndrom, så risken är påfallande liten. Men den ökar i takt med ju äldre kvinnan blir. Därför har jag bestämt mig för att bli en ung mamma till skillnad mot Tina Leijonborg och de andra gamla kändismammorna.
Vad tycker ni? Är jag helt bakom flötet eller håller ni med?
Håller faktiskt med, och om jag blev gravid vid en väldigt oläglig tidpunkt i livet så tror jag att adoption hade stått närmare till hands än en abort. Just av den anledning att jag inte vill döda ett barn/foster/slemklump/liv och straffa det för mitt eget slarv.
Angående abort vid sjukdom: Läste Filosofi en gång för länge sedan och fick en annan insikt på saker och ting. I djurvärlden äter honan upp eller på annat sätt, dödar en unge som har fötts med en defekt eller sjukdom bara för att hennes art inte ska försvagas och för att barnet inte ska stjäla tid och föda från andra, friska barn som faktiskt kan tillföra något till sin art på längre sikt.
... Att inte föda fram sjuka barn är kanske inte alltid något att helt förakta ändå. :)
Visst är människans fördel att vi skiljer oss från djur på många sätt, men det KANSKE inte alltid är av godo.
Sanna: Vad klok du verkar vara! Du är min nya idol. :)
Nej Angelica. Helt bakom är du inte men trots det håller jag nog inte med dig här.
När, hur och om man vill få en abort utförd är förstås upp till den enskilda individen. Detta innebär även att det borde vara Ok att genomgå en abort för att det finns skador på fostret. Så rent lagmässigt tycker jag att du ska få göra så som du tänker just nu. Men det slutar också där.
Moraliskt tycker jag att du har så fel det ungefär går att ha. Av egoistiska själ skulle du kunna välja bort ett barn och sedan försöka på nytt fram tills den problemfria ungen väl dyker upp? Naturligtvis är det inte så du menar.
Du skriver att man i regel flyttar ut när man är runt tjugo och sedan skapar ett eget liv. Ja vist! Men du kommer ändå alltid att få vara där som förälder. Min farsa är femtio och har nyligen flyttat hem till farmor efter att han och mamma separerat. Ja. Han kommer flytta därifrån igen men detta är bara en liten påminnelse om att föräldraskapet är livslångt. Oavsett om ditt barn har funktionshinder eller inte.
Livet är aldrig problemfritt oavsett om man har ett funktionshinder eller inte. Men just för att man föds med ett sådant vill alla lägga på en massa fler problem som verkligen inte borde finnas.
Jag är sjuk! Jag kallar mig funktionshindrad men du väljer att kalla mig sjuk. Jag har varit sjuk sedan jag föddes. Någon gång kommer kanske ett fostervattensprov att visa min ögonsjukdom (om det inte redan gör det) och någon gång kommer någon välja bort sådan som mig. För vem vill ha ett barn som tvingas gå med glasögon som liknar flaskbottnar? Vem vill ha ett barn som aldrig kommer få köra bil?
Vem vill ha ett barn som kanske kommer bli mobbat?
Jag kommer aldrig få köra bil, jag har glasögon som liknar flaskbottnar och jag har varit mobbad. Likväl föddes jag och likväl vill jag fortfarande leva. Det finns inte mycket jag är tacksam över från mina föräldrars sida men livet är jag trots allt väldigt tacksam för. De visste att pappas synskada var ärftlig men skaffade ändå barn.
Fredskronk: Jag blir väldigt berörd av din kommentar och jag är ledsen om jag sårat dig, det har aldrig varit min mening. Jag vet att föräldraskapet är livslångt och det ska det också vara men jag vill ändå inte ta hand om ett barn livet ut på det sättet som man tar hand om barnen när de fortfarande är omyndiga. Jag vill ha ett liv efter mina barn växt upp också, och har man ett utvecklingsstört barn så är man ofta beroende (jag säger inte att det är så i alla fall). Nu låter det som att jag inte gillar utvecklingsstörda/handikappade men det är precis tvärtom! Jag vet att dessa barn skänker en enorm glädje, precis som alla andra barn. Men jag kan väl kalla mig bekväm. Min högsta önskan är att få friska barn och då kanske jag skulle välja abort som en möjlighet om fostret visar sig vara sjukt.