Den stora barnfrågan
Jag har ända sedan jag varit liten velat ha barn. Kanske började det redan under dockstadiet. Nu är det snart på riktigt. Om man skriver ner saker blir det verklighet, om man däremot väljer att ha kvar tanken i huvudet är det en helt annan sak.
I "Mina vänner"-bok för vuxna skrev min pojkvän att om fem år har han en fru och kanske ett barn på G.
Hjälp.. jag är ju hans flickvän. Det måste ha varit MIG han haft i åtanke när han skrev det. Det där med fru hoppas jag blir verklighet, för jag vill gifta mig innan jag skaffar barn. Då får man uppleva ett bröllop utan en tanke på ens baby som ligger hos farmor och gråter förtvivlat över att mamma och pappa lämnat en i sticket och gör en till baby på ett romantiskt hotellrum. Sen vill jag åka på bröllopsresa och inte tänka på min dotter eller son som är 1000 mil från mig. Nej, giftermål får bli först. Jag tror att om man är gift innan man skaffar barn så är det mer på riktigt, man är en familj med samma efternamn (nåja, den saken kan diskuteras) och det blir svårare att göra slut (det är ju inte bara att slänga förlovningsringen i dörren och sticka, utan man måste ansöka om skilsmässa och dela upp möbler och sådant där jobbigt).
Om fem år är jag definitivt mamma om gud är på min sida. Man ska ju aldrig ta saker för givet, jag kanske inte ens kan få barn. Därför ska man börja i tid. Jag tycker att den idealiska åldern för att skaffa barn är mellan 20-25 år. Aldrig över 30. Men alla har ju rätt att tycka och göra vad de vill men jag hoppas verkligen att jag har mina tre kids innan 30 för sen går det bara utför. Och jag vill vara ung när mina barn är vuxna. 
JA, för ni ska väl inte heta Hansson för gudars? Jag har inte direkt tänkt heta Andersson. ; ) Strandberg skulle jag absolut kunna tänka mig, fast nu vill ju inte jag gifta mig. (vare nån som sa att hon aldrig skulle ha barn?) ja precis, jag skulle ju inte säga nej fall han friade. Du har så rätt ang att slippa tänka på unger under honeymoonèn iaf. Vet ju vilken höns mamma min mamma är, hon kan inte va ifrån den mer än en halv dag. O jag kommer säkert bli en värre hönsmamma.
Jag får lätt åldersnoja, faktiskt. Och jag är ändå bara 21. Ha, lite lustigt att du skrev om detta just nu för när jag stod på balkongen för en stund sedan så tänkte jag på det här med barn (vilket jag ofta gör), jag vill också vara ung mamma. Och mattias fyller 26 i år. Och vi har inte ens sparat pengar till hus. (vi vill bo i hus innan vi skaffar barn) vad fan ska man göra? åh shit.. katastrof på hög nivå. Tiden går alldeles för fort.
Haha, du skriver också om barn :P nu blir jag ju nästan rädd ;)
Jag vill INTE ha barn nu och inom fem år, hjälp, hade min pojkvän sagt så hade jag nog sprungit långt bort. Före 25 har jag inte tid eller ork till några barn. Just nu läser jag ju på Komvux och efter det vill jag plugga juridik, om jag inte kommer in på det tar ändå de utbildningar jag funderat på ca 4 år. Så jag är inte klar förrän jag är 25-30. Men sen kan jag nog tänka mig ett par barn om jag hittar rätt far :P
Jag vill inte gifta mig, inte ens om jag får barn. Ser ingen som helst poäng med ett giftermål, man kan veta att man älskar varandra ändå. Dessutom tror jag inte på livslång kärlek och att människan är menad att leva i tvåsamhet med samma person livet ut, det finns såklart de som klarar det men jag tror inte för dne skull att det är meningen att det ska vara så. Ifall det nu skulle ta slut blir det värsta jobbigt om man är gifta med alla skilsmässopapper osv. Det är nog jobbigt när det tar slut utanför ett giftermål! Jag tror att de flesta som gifter sig bara gör det för att bevisa nåt, egentligen kanske deras förhållande inte är så bra som de vill påskina.. så de försöker hålla ihop det genom ett giftermål. Typ alla tjejer verkar ju också bara vilja lyxa och skryta med sina klänningar och hur dyr ring mannen köpte. Näe, giftermål är inget för mig. Tur att han jag dejtar håller med mig :P
Hmm. Jag kanske skulle skriva ett inlägg om giftermål med tanke på längden av min kommentar...
Alexzandra: Nej, jag hoppas verkligen att jag slipper heta Hansson i efternamn. Lindvall är bra mycket bättre! Fast man kanske kan göra en kompromiss. ;)
Carro: Ja, alla säger att "Du är ung, ni har tid på er", men tiden går fasligt fort och det känns som att den går fortare ju äldre man blir. Det idealiska vore ju att bo i ett hus redan innan man får barn, men för mig kvittar det. Jag har ändå tänkt bygga ett eget hus och då vill jag vara helt säker på att det är där jag vill bo resten av mitt liv.
Angelica: Rätt far är precis lika viktigt som att skaffa den rätte mannen, men det kan vara svårt att hitta en karl som besitter båda dessa förmågor.
När jag tänker bröllop tänker jag precis som du säger, klänning, lyx, glamour och fest! Men för den sakens skull tänker jag inte ruinera mig för att ha roligt en enda dag. Och jag vill gärna kalla min kille för min man och bli kallad för hans fru. Det känns mer på riktigt och jag tror på livslång kärlek. Jag vet ju flera som hållit ihop livet ut, det kanske inte var en dans på rosor men det är inte heller meningen enligt mig. Man måste kämpa för kärleken.
Och ja, Angelica, jag tycker sannerligen att du borde skriva ett inlägg om det här! =p
Attans, det börjar snart ta slut på sanden i mitt timglas nu med andra ord.
Jo, det kanske man kan.
Men jag har inte så mycket att kämpa för.
Iofs, det är nytt år och jag ska försöka vara positiv.
Man kan kämpa för kärleken även fast man inte är gifta :)
Ja, jo det sägs ju det.
Men jag är tveksam till att det någonsin kommer lösa sig. Isch..
P: Nej, säg inte så där. Tänk i nya banor, kärleken dyker upp när man minst anar det!
Angelica: Det kan man och det ska man göra, fast jag tycker ändå att det är vackert med gifta par. :)
Patrik kallar mig för sin fru fast att vi inte är gifta. Får mig ju att låta old så de stör mig lite. Jag har sträckt mig till att säga sambo, låter ju lite vuxet det med ;D
Alexzandra: Sambo är vuxet, och fru är snäppet värre! =p