Den svenska jantelagen
Jag avskyr den svenska jantelagen. När jag gick på journalistlinjen var det alltid avundsjuka som fick folk att ta till de mest vidriga metoder för att sänka en annan. Jag vet en person i klassen som var riktigt nöjd med sitt reportage men ingen sa något eller ens gav personen en uppmuntrande klapp på axeln. Istället snackade de skit bakom ryggen på personen och det hände mer än en gång.
Jag kräks på sådana människor som inte klarar av personer som vågar stå för att de är duktiga. Om man har talang så ska man visa det, fast lite ödmjukhet har aldrig skadat förstås. Jag är aldrig ödmjuk på bloggen, här är jag hård och skoningslös och det med råge. Däremot är jag en riktig jävla fegis i verkligheten som lindar in mig själv i bomull och är livrädd för att bli blöt och tung.
Villken/vilka talanger har du? Skriv i kommentarsfältet det som du är bäst på. Jag vet att du vågar stå för det.
Jag har en IQ på över 140, jag tar 200 kilo i bänkpress och jag är extremt välhängd. Nåt mer, hmm.. Jo, jag är en fantastisk lögnare!
Padawan: Nu tycker jag att du är lite väl hård mot dig själv. Jag vet att du har oanade talanger!
Men det är faktiskt sant. Jag är en fantastiskt bra lögnare, men inte just i min förra kommentar. Där är allting jag skrev sant..
Padawan: I så fall beundrar jag dig. ;) Fast IQ på 140 låter föga troligt. Men om du insisterar så!
Jag är grym på att måla =)
Anna: Ja, det är du verkligen!! =D