angelica1987.blogg.se

Jag vaknade upp i dag med ett brett leende. I dag för fyra år sedan träffade jag mannen jag ska gifta mig med. Då var han ingen man (det är han inte nu heller för den delen). Vi träffades på en fest på ett så oglamouröst ställe som ett fritidshus bredvid fotbolllsplan. Där satt jag i hans knä första gången. Där pussade jag hans mjuka läppar första gången. Alla runt omkring oss var fulla som as men vi var spiknyktra båda två (jag var det för att jag lovat mamma, han var det för att han hade match dagen efter). Han var ansvarsfull redan på den tiden och åkte hem tidigt. Nere vid vägkanten kysstes vi första gången. Det var vrålkallt och våra läppar darrade. Men värmen han gav mig håller mig fortfarande varm när tankarna far åt annat håll.

Vi hade gått i samma parallellklass sedan lågstadiet men aldrig kastat ens ett ögonblick åt varandra. Tänk om vi redan på den tiden visste att vi en dag skulle bli paret alla pratade om? För tro mig, det var snack de två sista månaderna i skolan. Har fotbollskillen blivit tillsammans med Ankan? Hur kunde detta hända? Ingen såg vad som hände och jag tror varken jag eller Thomas heller lade märke till vad som egentligen hände mellan oss.

Jag hade sneglat på han alltsedan den dagen jag hörde av en gemensam vän att Thomas hade tyckt om mig förut. Fast sanningen att säga så ville han nog bara ligga med mig. Jag hade ett tråkigt singelliv, mitt första singelliv sedan jag började titta på pojkar som attraktionsobjekt och inte längre som kompisar. Jag tror att jag helt enkelt ville roa mig, därför var jag aldrig kär i Thomas från början. Han var aldrig kär i mig heller. Vi var ärliga från början, det får bära eller brista.

Det bar i väg och nu står vi här fyra år senare och är kära i varandra vilket är ganska otroligt faktiskt.



Grattis älskling på 4-årsdagen! Hoppas du står ut i minst fyra år till!