angelica1987.blogg.se

Det är nog många som ställt sig frågan vad som egentligen händer efter döden och många har säkert liksom jag själv haft en mer eller mindre svår dödsångest. Jag tror framförallt att det hör till ens uppväxt, att man ska lära sig skilja på liv och död och komma underfund med ens egna tankar och synsätt på saker och ting. Jag tror också att man efterhand inser att man inte får några faktiska svar om döden och då ägnar man istället sin tid åt att tänka på annat och leva.

Den grekiske filosofen Epikuros (341-270 f.Kr) hävdade följande: "Där döden är, är icke jag, och där jag är, är icke döden". Jag drar den slutsatsen att han försökte beskriva att där han befann sig för tillfället fanns inte döden, och där döden var befann han sig inte heller. Döden är bara en hinna av rädsla, främst därför att vi människor vill ha svar på allt och det får vi inte angående döden och vad som händer efteråt. Epikuros insåg att det var oförnuftigt att frukta döden medan man levde. Jag tror inte att det är meningen att vi ska veta vad som händer efter döden, det är bara att hoppas på att det blir en positiv överraskning.

Den romerske filosofen och Epikuros lärjunge Lucretius argumenterade mer utförligt att det är oförnuftigt att frukta döden. Han gav flera argument. Det första påvisade att det finns ingenting att frukta efter döden, inga smärtor och ingen ångest. Det andra argumentet liknades vid insomnande och Lucretius menade därmed att döden förlorade sin skrämmande karaktär. Lucretius tredje argument var att själen upplöses vid döden och gör så att vi inte behöver frukta evigt straff efter döden. Det här är det enda argumentet som jag uppfattar är religiöst betingat eftersom det finns många olika synsätt på detta fenomen i olika religioner. Jag tror att varje människa har en själ som är vårt "jag" som lämnar kroppen i dödsögonblicket och jag tror inte heller att vi behöver frukta något evigt straff efter döden. Jag vill tro att det finns en himmel där alla hamnar, vare sig man varit ond eller god i sitt liv.

Lucretius sista argument var att "Innan vi föddes fanns vi inte. Detta skrämmer oss inte. Efter döden finns vi inte heller. Följaktligen borde inte heller detta skrämma oss". Vi människor är de enda varelserna som vet om att vi en dag kommer dö och jag tror att det är just däri som rädslan finns. Om vi inte visste om det skulle vi heller inte lida av det men nu vet vi och då är det klart att man funderar på vad som händer efter döden.

Slutligen gav Lucretius oss människor en känga för att vi inte har förstånd att ta vara på det liv som naturen skänkt oss. Vi sitter och åmar oss över vad som händer efter döden och struntar blankt i att ta vara på livet när vi väl lever. Jag håller med Lucretius och trots att han skrev detta för över 2000 år sedan är det minst lika aktuellt i dag. Människoliv är inte så skilda ifrån varandra. Genom tiderna har det varit konflikter och problem, smärta och sorg, osäkerhet och dramatik, kärlek, glädje och lust. Att vara människa innebär att för några årtionden vara en deltagare i detta skådespel och jag kan hålla med om att tjusningen ligger just däri att det inte varar alltför länge. Man lämnar plats åt nya generationer av deltagare. Om man kan se livet på detta sätt så tror jag att det är enklare att se döden som en lycklig väg mot en outforskad plats där varken du eller jag varit.


Bild: http://www.svalbard.com/images/Kors.jpg 

Underbart?? snarare fruktansvärt! Det där vill jag inte ens veta av! Varje dag går jag och intalar mig själv att det finns nått mer efter döden. Varför annars lära oss all denna "crap" och bra grejer? till ingen nytta. Jag måste med all hopp o tro fortsätta tänka så här. Annars skulle dödsångesten typ ta livet av mig. Så. Punkt!

Filippa: Jag kan säga att det är hämtat från en av mina filosofi-reflektioner. ;)

Alexzandra: Ja, men man säger ju att energi aldrig kan försvinna, bara omvandlas. Och människor är energi. Oroa dig inte, det är lång tid kvar. :)