Min värld är skapad av änglar

Jag orkar inte skriva klart intervjun och jag orkar definitvt inte göra en djupdykning i hur självmord speglas i media och skriva en fackartikel om det. Sedan har jag fram till december på mig att skriva världens längsta reportage om en intressant person. Varje människa är ett scoop brukar man säga men jag vill ha någon extraordinär person. Någon som haft ett spännande livsöde. Någon man kommer minnas efter att ha läst om. Gamla människor är alltid fascinerande eftersom de levt länge och förmodligen har en hel del spännande erfarenheter. Jag har flera egna förslag på människor jag kan kontakta men man måste vara stark som person för att intervjua dem och jag vet inte om jag skulle klara av det. Jag är rätt känslig och skulle säkert börja böla om jag intervjuar en dödssjuk människa eller någon som varit med om något fruktansvärt. En annan sak är att jag alltid haft en speciell dröm att få intervjua en mördare och försöka nå under skalet och leta fram några tecken på ånger eller åtminstone självinsikt. Det skulle vara intressant. Jag kanske ska ringa Thomas Qvick...

Idag ska Thomas bjuda mig ut mig på restaurang (inte seriemördaren Thomas utan min pojkvän Thomas). Vi har knappt haft tid på tu man hand sedan jag flyttade till Karlstad. Men ikväll är det han och jag, vi firar 3 ½ år en vecka före. Det är den officiella förklaringen men i själva verket är vi bara sugna på en god middag. Tre och ett halvt år är ingen märkvärdighet i sig även om det är rätt länge med tanke på våran ålder, 19 år. Tänk att vi har blivit så gamla... Jag blev kär i en 15-årig pojke. Nu är han snart ingen tonåring längre. Själv kommer jag nog alltid vara 16. Fast det är skrämmande med siffror. Snart 20. Det är ju stort. Och inte blev det bättre av att mamma sneglade på mig och sa:

- I din ålder var jag gravid.

Åldersnoja. Siffror. Födelsedatum. Måste. Leva. Mitt. Liv. Innan. Jag. Dör.

Det är skillnad på att leva och att verkligen leva. Jag kan göra som alla andra och vanka av och an genom ett jobb som samhället valt ut åt mig, resa till Åland varje sommar, ta hand om mina barn i ett litet radhus i mellersta Sverige och ha det sådär lite lagomt trevligt. Svensson är inte ens Sveriges vanligaste efternamn.

Eller så kan jag resa och upptäcka världen och bläddra i fotoalbum och visa mina barnbarn vad jag sett och upplevt. Jag vill visa dem att det finns så mycket mer än ett femdagarsjobb med en halvdan lön som rätt och slätt räcker till hyran och en höstjacka utöver det. Jag vill visa dem att det finns möjligheter att göra något annorlunda, att man får följa sina drömmar och ignorera omgivningens krav på hur de vill att ens liv ska se ut.



Kommentarer
Postat av: Jenny

Jag har rest och jag har upptäckt, levt allt annat än svenssonliv tills jag blev 28. Det är rätt ok med ett lugnt liv också, till och med alldeles underbart! Var sak har sin tid, skulle någon klok säga.

2006-10-12 @ 10:04:38
Postat av: Angelica

Jag är fortfarande väldigt ung och känner inte för ett Svenssonliv just nu men jag kommer vilja ha barn tidigt, fast lugnet är inget jag eftersträvar.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback