Förlossningsskräck
Det blir verkligen en babyboom i landet år 2006. Igår kom den första bebben. Josefin blev moster till en liten Amadeus.
Jag har alltid varit rätt säker på att jag vill ha barn, och att jag vill ha barn i unga år. Kanske beror det på att mormor fick mamma när hon var 16 och mamma fick i sin tur mig när hon var 20, och jag är snart 19 men känner konstigt(?) nog ingen barnlängtan. Jag har insett att ens bedårande lilla bebis inte är bebis särskilt länge, sen är det dagis, skola, mobbning, första fyllan, kommer hem med fel flickvän/pojkvän och testar allt det förbjudna som man inte vill att ens barn ska göra. Det är skrämmande med föräldraskap. Det kan antingen gå åt helvete eller så kan det bli fantastiskt. Fast jag har redan nu listat ut varenda tänkbara situation som min unge kan hamna i, och jag vet hur jag ska ta itu med problemen. Å andra sidan är ingen mamma den perfekta föräldern när man fått sin bebis på magen, det kommer allteftersom. Man lär sig hela tiden, och det är ju så det ska vara.
Jag har förlossningsskräck. Och jag vet att om jag blir gravid måste jag gå i terapi. Det finns ingenting som skrämmer mig mer än blod och smärta. Eller smärta är inte så farligt, jag har en hög smärtgräns, men jag kräks eller svimmar om jag ser blod eller känner doften av blod. Och jag läste vad en barnmorska sagt: "Nio av tio som föder barn bajsar på sig". Skulle det vara en tröst?? Då är ju fan chansen jättestor att just jag skulle bajsa på mig framför pojkvännen och barnmorskan och läkaren. Jag skulle skämmas ihjäl. Jag måste ta två lavemangdoser, annars tänker jag aldrig lägga mig i gyn-stolen och krysta.
Är 9 månaders väntan, smärtan, trasig snippa, bajs och blod värd en liten skrynklig bebis på tre kilo med blåa halvöppna ögon? Antagligen.
Jag förstår inte ens varför jag gnäller.. det är klart att det är värt det. Nästan alla kvinnor i hela världen har eller kommer föda barn, det är ingen märkvärdig sak. Det är helt naturligt. Och naturen är otroligt vacker.
Jag har alltid varit rätt säker på att jag vill ha barn, och att jag vill ha barn i unga år. Kanske beror det på att mormor fick mamma när hon var 16 och mamma fick i sin tur mig när hon var 20, och jag är snart 19 men känner konstigt(?) nog ingen barnlängtan. Jag har insett att ens bedårande lilla bebis inte är bebis särskilt länge, sen är det dagis, skola, mobbning, första fyllan, kommer hem med fel flickvän/pojkvän och testar allt det förbjudna som man inte vill att ens barn ska göra. Det är skrämmande med föräldraskap. Det kan antingen gå åt helvete eller så kan det bli fantastiskt. Fast jag har redan nu listat ut varenda tänkbara situation som min unge kan hamna i, och jag vet hur jag ska ta itu med problemen. Å andra sidan är ingen mamma den perfekta föräldern när man fått sin bebis på magen, det kommer allteftersom. Man lär sig hela tiden, och det är ju så det ska vara.
Jag har förlossningsskräck. Och jag vet att om jag blir gravid måste jag gå i terapi. Det finns ingenting som skrämmer mig mer än blod och smärta. Eller smärta är inte så farligt, jag har en hög smärtgräns, men jag kräks eller svimmar om jag ser blod eller känner doften av blod. Och jag läste vad en barnmorska sagt: "Nio av tio som föder barn bajsar på sig". Skulle det vara en tröst?? Då är ju fan chansen jättestor att just jag skulle bajsa på mig framför pojkvännen och barnmorskan och läkaren. Jag skulle skämmas ihjäl. Jag måste ta två lavemangdoser, annars tänker jag aldrig lägga mig i gyn-stolen och krysta.
Är 9 månaders väntan, smärtan, trasig snippa, bajs och blod värd en liten skrynklig bebis på tre kilo med blåa halvöppna ögon? Antagligen.
Jag förstår inte ens varför jag gnäller.. det är klart att det är värt det. Nästan alla kvinnor i hela världen har eller kommer föda barn, det är ingen märkvärdig sak. Det är helt naturligt. Och naturen är otroligt vacker.
Kommentarer
Trackback