Det nya kapitlet
| Nu är det mindre än en månad kvar tills det nya kapitlet i mitt liv inleds. Jag har inte känt efter riktigt ordentligt än, men jag känner mig både upprymd, glad, liten och osäker på allt nytt jag kommer ställas inför. Jag flyttar hemifrån före än jag själv hade räknat med. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara hemma ett år, ta det lugnt, slösa alla pengar på resor och ta några ströjobb, men jag är för rastlös för att vara hemma någon längre stund och inte ha något vettigt att göra. Och sen har flera av mina vänner inte slutat gymnasiet än och kan inte resa förrän tidigast nästa år. Min och Johannas Kroatienresa försvann i samband med att min utbildning börjar så tidigt, den 15 augusti, den enda veckan som Johanna var ledig från jobbet. Sånt är livet, vi får resa i vinter eller till våren. Jag kommer i alla fall resa utomlands med skolan, en reportageresa, vart vet jag inte än, det beslutar vi om sen tillsammans. Jag kommer lägga min röst på något land i Afrika, den saken är klar. Det är mycket jag vill hinna med innan jag flyttar. Jag har redan skrivit en lista på saker jag ska göra, bland annat åka till Stockholm och hälsa på Carina, festa med alla vänner en sista gång (vi börjar på onsdag kväll, eftersom jag fyller 19 år på torsdag). Jag börjar bli gammal, det är tragiskt och inget jag har bett om. Jag vill alltid känna den bekymmerslösa barndomen. I alla fall ett litet tag till. Men utbildning, jobb, räkningar, hus, villa, vovve, ungar och en duglig man är livet för mig. Och för de flesta andra. Det är skrämmande. Jag har också börjat skriva en packningslista, det kändes mer bittert än spännande. Jag hade bara Thomas i mina tankar. Vi har varit tillsammans i snart tre och ett halvt år, och jag vet hur mycket vi älskar varandra och jag ser i hans ögon hur kär han är i mig, men jag kan ändå inte låta bli att tänka "Tänk om..". Det gör mig galen. Jag blir så trött på alla som frågar hur vi ska göra med vårt förhållande nu när jag flyttar, men egentligen blir det ingen större skillnad. Han har sin fotboll, jag har mina studier på vardagarna och så träffas vi på helgerna, precis som vi gör nu. Men alla människors ifrågasättande och nyfikenhet får mig att tvivla. Men om vi har klarat det så här långt, borde det väl fungera nu också? För mig finns ingen annan, och det kommer aldrig någonsin vara någon annan som kan ta Thomas plats. Han är min, och jag är hans, och så kommer det förbli. I all evighet. |
    |
Kommentarer
Postat av: Anna
Du behöver inte oroa dig det minsta, älskar ni varann så funkar det. Jag och rickard firar 1 år imorgon, det skiljer 85 mil. Vi träffas 1 gång/månad.. det blir cirka 3-4 dagar då. Ni kommer klara det, så lägg inte din energi på att tvivla, för det behöver du inte =) Det finns tåg, flyg, buss m.m. Kram Anna
Trackback